The feeling when you know you don't belong.

Vet ni vad? Livet suger på så många nivåer då man växer upp, då man måste ta ställning till olika saker och då man lär sig att svaret på allt inte är svart och vitt utan att det finns en massa grå zoner. Men samtidigt är det alldeles underbart! Jag älskar att diskutera med personer, både sådana som delar min åsikt och sådana som tycker den raka motsatsen.

Men nu är det ju så att inte alla tycker det är skoj att diskutera. Och ett ämne som jag har märkt att är extra känsligt är religion och tro. Jag är en agnostiker som lutar mot ateist. Och herregud vilka reaktioner jag har fått här i "bibelbältet" då jag nämnt det för någon. Folk har varit genuint mållösa ett par gånger, aldrig under min livstid hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle få en sådan reaktion. Man märker att religionen är extremt stark här, eller det är i alla fall det folk säger. Men jag har märkt att folk kanske inte är så säkra i sin tro som dom verkar vara, eller det är så jag tolkar det då de inte vågar diskutera det. Det verkar som om de skulle vara livrädda för att någon skulle kunna motbevisa deras tro. Fast det är bara min uppfattning.



Men nu måste jag ju tillägga att jag brukar vara på olika kyrkliga events, men det är främst för att alla mina vänner är där, jag är där för umgängets skull. För just nu verkar det som om jag antingen borde vara troende eller ha en pojkvän för att ha något att göra på helgerna. (kanske aningen överdrivet, jag erkänner men ibland känns det verkligen så.) 



En annan sak jag också skulle vilja ha sagt är att jag har absolut inget emot dig, oberoende på vad du tror, eller inte tror på, jag respekterar ditt val. Och jag skulle vilja ha samma respekt tillbaka och det får jag till 85% av tiden, men dom gångerna jag inte får det så känner jag mig nästan lite kränkt. Har ni tänkt på att 70%(ja det är en exakt siffra eheh) av krigen som pågår i världen just nu är på grund av religion. Hur sjukt?

Det här med tro är något jag gått och funderat på förskräckligt mycket på den senaste tiden, men en sak jag lovat mig själv är att inte göra något drastiskt innan jag flyttat bort från den här lilla "bubblan" så att jag får lite perspektiv. (Drastiskt = vara jätte insatt i kyrkan eller gå ur kyrkan.) 

Ni vet inte hur mycket jag längtar bort härifrån. Jag vill bo själv, alternativt med en rumskompis i en större stad, ta hand om mig själv och vara sjävlständig. Jag vill studera det jag brinner för och inte bara allmänt om allt i gymnasiet. Jag har en handfull med underbart fina kompisar här just nu. Jag skulle aldrig byta ut er. Men, jag vet att vissa kompisar jag har nu t.ex i gymnasiet så är tillfälliga. Det låter brutalt, men jag märker hela tiden att våra principer är så olika, och en stor del av vår skola är troende och det märks verkligen ibland. Jag vet att det här inte the place for me to be. Men jag har två år kvar och sen är det adjöss! Oj vad jag längtar på den dagen.



p.s jag hoppas inte någon tar illa upp över det här, för det var absolut inte meningen bara lite tankar nerskrivna. 

pp.s jag bara skrev det här, orkar inte dubbelkolla efter stavfel och att alla meningar makes sense.

ppp.s ännu ett tillägg sådär dagen efter, många tror (kanske inte pga denhär texten) men då jag annars förklarat något dylikt för dom att jag vill ha en pojkvän! hah säger jag bara. Jag har kommit fram till det att jag vet inte ens om jag vill ha en pojkvän nu, eller ens härifrån. Men never say never till nått!

Puss & godnatt hörrni.