Alltså, det där med känslor. Då det sku vara enkelt, eller hur? Eller ja, det är ju egentligen rätt enkelt. Bara man skulle våga. Men nope, man är ju så jävla feg. För hallå, vad kommer alla och tro om man gör si eller så? Okej det där gäller ju inte bara känslor utan typ allt här i livet, men moving on.
Jag är en sådan som har känslor (duh) men bara visar vissa. Jag är sådär typiskt tonårstjejigt muschipuschi uppånerhitådit youknow. Men dör det mesta håller jag det på insidan. Och nu tänker säkert ni, mina kompisar att jag visst har visat såna känslor och yadida men det är en liten del, oftast. Och sen då jag talar om nått sånt så kan jag vara sådär allvarlig och beklaga mig om mina bekymmer osv, men ja slutar det oftast med nån såndän haha-grej. Varför? För att jag inte kan ta mig själv på allvar när jag bli sådär muschipuschi och då tror jag såklart att ingen annan kan göra det. Jag tycker jag blir så himmelens löjlig när jag talar om kääääärlek och allt som hör till och tänker, c'mon lixom, vem styrs sådär mycket av sina känslor!? Skärp dig kvinnaaaaaaaa! Det är liksom en tankegång jag bildat med tiden.
(Bevis nr. 1 här är ju rubriken. Och sen skulle jag vilja avsluta med något humoristiskt och med någon bild där jag bara löjlar mej. Efter någon timme kommer det säkert ett inlägg där jag bara skyller ifrån mig, och att det här inlägget bara var något löjligt, oväsentligt. Ska försöka motstå.)
Jag har ofta fått höra att jag är en väldigt glad och positiv person. (eller ja, hittills. ärligt så vet jag inte hur många gånger jag har sagt "jag blir deprimerad!" eller liknande under denhär första månaden i gymnasiet. lol) Och det är ju skitroligt! Men det är så enkelt och gömma sig bakom sånt. Lättare att bara byta samtalsämne och skratta om något annat än att visa nått djupare. Sarkasmen kommer lättare än att svara att man faktiskt inte mår så bra.
Jag driftar ganska lätt off om jag är i en grupp och vi talar om något oväsentligt, blicken blir tom och jag lämnar och stirra. Jag kommer på mig själv och tänker igen, "skärp dig kvinna!" och försöker hitta tillbaka för att skratta med resten av gruppen. Såntdär är det ju ingen annan än jag som märker. Men små saker, då jag inte är "social enough" osv. så då kritiserar jag mig själv. Har själv lagt en press på mig att jag ska vara duktig i det mesta, dvs. sociala sammanhang, skolan, kläder ja ALLT. Jag ska vara någolunda normal och bara klara av allt, som någonslags superwoman.
Sen är jag en sådan som seriöst överanalyserar allt. Jag är både väldigt lätt lurad & tror typ alltid det bästa om folk. Men sen, om nån någongång gjort nått mot mig så har jag en väldigt bra fantasi när det gäller att koka ihop scenarion. Ett sms från honom? Varför chattar hon med mig? Jag tror alltid dom har en baktanke. Dom konspirerar sig mot mig och vill skratta åt mig. För jag har ju umgåts med dom, och har sett då dom skrattar åt andra, och jag vet hur dom går till väga osv. Åh, tänker jag, var det inte lite sådär dom gjorde mot hon den andra för att skratta åt henne? Guard, up.
Och sen tänkte jag bli lite mer specifik. Kärlek då? Hm. Jag skulle nästan kunna sig att jag aldrig varit kär. Okej, not so weird om du, någon helt okänd läser det här och tänker äh, men hon är bara 15! (ja fyller 16 år i år men anyways hehehe) Men jo. Ni som står mig lite närmare vet ju lite mer. Nåja.
Jag har svårt att ta risker, att ta klivet och hoppa, youknow? Varför? För att, som sagt jag är så jävla feg. Vågar inte släppa människor så nära in på. För tänk om nått skulle hända? Som att jag skulle bli nekad, avvisad, sårad. Det är det jag tänker på, allt det negativa som skulle komma ut ur hela smeten sedan.
Men inte blir jag ju lyckligare av att vara så här heller, om jag skulle våga skulle ju allt det positiva väga ut det negativ flera gånger om. Ifall jag inte då skulle bli nekad, avvisad osv. Men de säger ju att den chansen inte är så stor. Och, friskt vågat, hälften vunnet eller hur? Man borde ju leva som man lär inte som man är. Hah, så himla enkelt och säga. Jag är som ett emotionellt vrak just nu. Men hey, allt det här kan ju ett leende dölja, eller hur?
Seriöst, vem är såndär? Känner så mycket. Så löjlig känner jag mig just nu. Nåja, nu ska ja trycka knappen. Publicera.
1 kommentar:
men sötisss :( ♥
Skicka en kommentar