Det där med självförtroende. Det är ju nått som är skit bra att ha. Am i right, am I right? (han som vet från vilken film det uttrycket är får tio poäng och papukaijamerkki) Jag har, för det mesta, haft ganska lågt självförtoende. Särskilt under lågstadie tiden. På 1-2 så var det ju lugnt, man brydde sig inte så jätte mycket ännu. Men från 3:an framåt gick det neråt, tror jag. Jag tyckte alltid att alla andra tjejer hade ett lite finare hårband än jag. Och alltid var det nån som hade något lite bättre än jag, you know?
Sen har jag alltid varit, enligt mig själv, kanske lite rundare. Särskilt under lågstadiet hade jag ett ganska runt ansikte, baby fett som dröjt sig kvar eller nått. Jag kan fortfarande tycka att mitt ansikte är aningen för runt. Och det var verkligen något som sänkte mig. Jag tyckte alla andra var SÅ HIMLA SMALA. & herregud vad hemskt, att jag som redan typ 8-9 åring hade sådana tankar. Så ska det inte vara.
Vår familj är nu inte den sportigaste. Vi är inte skidare, mamma&pappa har aldrig varit sådana som går på olika timmar stup i kvarten och en länk hit och en länk dit. Men vi har alltid gjort saker ändå. Kanske inte direkt sportiga grejer, men nått ditåt. Sådana saker där målet var att ha kul och få lite motion på köpet. Den inställningen gillar jag. Och såklart har vi ju uppmuntrats att ha olika hobbyn osv. Jag började ju med redskapsgymnastik i Nordan då jag var typ 7-8? Före det t.o.m? Och där är jag nog ännu, men nu har det gått över till dans. Anyway, det jag ville komma till var att jag ibland kände så att jag inte var tillräckligt sportig eftersom jag inte t.ex spelade fotboll. För att typ "inget annat var en ordentlig träning" Inte bra värderingar det där tycker jag. Motion ska vara kul, och man ska göra det för att må bra.
Nåja, jag skulle säga att lågstadiet + sjuan/åttan har varit mitt low. Mitt high har kommit nu, i nian och framåt. Eller ja, det började redan i åttan, trodde jag. Men då jobbade jag åt fel håll, då tänkte jag så att jag måste förändra mig själv för att bli nöjd. Så ska man inte tänka. Det var på nian jag fick en sån snilleblixt att jag kanske skulle måste acceptera mig själv precis så som jag är. Men ÅH vad jobbigt det var. Jag är ju långt ifrån perfekt. Det är vi alla, i alla fall om man mäter efter det s.k idealet. Whatever det nu är. Idealet är så gott som omöjligt att nå, inte undra på att det är så många som går omkring med dålig självkänsla.
keep your head up.
Det är nu under sommaren som jag verkligen tycker att jag kan säga att min självkänsla är bra. Att jag är nöjd med mig själv. Självklart har jag dåliga dagar. Då jag känner mig helt pissig och fet och håret är fel och jag skulle bara vilja gömma mig under täcket och typ dö. Men hey, så har man så himlahimla fina vänner och en underbar familj, så det blir bra igen. Man måste komma ihåg det då man har sitt low, det kommer ALLTID bli bättre. Och då man har sitt high så ska man passa på och bygga på ännu mera!
Några konkreta grejer jag gjorde för att hjälpa min självkänsla var t.ex helt sluta läsa alla världens mode tidningar. Visst, dom försöker ju med sånadär ego-boost inlägg osv. Men jag tycket dom skriver sig själva lite in i påsen (ett uttryck, visst haha?) då dom har en skit snygg & smal tjej bredvid artikeln. Jag har helt enkelt sluta följa/läsa/titta på allt sånt som jag själv anser att tänka negativt. En annan grej var att då jag titta mig själv i spegeln så då TVINGADE jag mig själv att tänka positivt. För att bryta & ändra mitt tankemönster. Känns löjligt och är väldigt jobbigt i början, men det funkar, jag lovar.
Idag är jag nöjd. Med min kropp, mitt hår, mitt utseende helt enkelt. Jag är också nöjd med min personlighet. Men kom ihåg att hemligheten med att hitta sig själv, är att alltid jobba mot det bättre jaget. Try to be the best you that you can be.
Jag hoppas att ni allihopa känner er fina, vackra och uppskattade. För det är ni.
